Ska inte vara möjligt – nu är världen varnad

Att vinna Champions League en gång är en sak. Att försvara titeln en helt annan. Luis Enriques PSG desarmerades men vann ändå, och kan fortfarande bli ännu bättre. Fotbollsvärlden är varnad. Ljuduppspelningen är AI-genererad. Felaktigheter kan förekomma. Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens. När det får landa fanns aldrig något annat avslut på den här matchen än det här. Arsenal fick sin drömstart med ett av de smartaste avsluten man sett. Kai Havertz får en rikoschett till boll på mittplan, kommer ensam, driver fram. Bukayo Saka finns snett bakåt i straffområdet, men han trycker upp den i nättaket med vänstern, ovanför huvudet på den enda svagheten PSG har. Det gav hans lag möjlighet att få matchen precis dit de vill. De försvarade som de alltid gör. Lugnt, tryggt, med auktoritet och pondus i alla delar. När den första halvleken var slut hade PSG, världens bästa offensiva lag, haft nästan 80 procent av bollen men skjutit ett enda ganska halvdåligt skott mot mål. De blev frustrerade, tog onödiga frisparkar, drog i motståndare och smällde av utsiktslösa avslut. I centrum för allt vad defensiv stabilitet heter stod som vanligt Gabriel. En gigant, en trygghet, en mästare. Arsenal behövde försvara sig exakt lika bra i 45 minuter till, men när PSG fick en straff i den andra halvleken var kvitteringen där, och saker började hända. Det blev stressigt och slarvigt en stund, Arsenal gjorde sina byten och PSG började hitta offensivt straffområde. De regerande mästarna kom in som favorit, med en offensiv och kreativ personal som många andra drömmer om. Men Arsenal gjorde det till en match med fascinerande få chanser, höll dem borta, tog dem till förlängning, utmanade dem i ett straffavgörande. Där fick giganten, tryggheten, mästaren kliva fram i den avgörande omgången, och misslyckades. Det är hårt. Det är det också att ge Arsenals säsong något annat än högsta betyg bara på grund av det här. De mötte världens bästa lag och drog matchen till sin absolut yttersta spets. De kom in i den här finalen med axlarna sänkta, humöret på topp, utan kniven mot strupen-pressen som var på väg att kväva den i ligaupplösningen, och för all del på vägen hit. Men de förlorade, och Luis Enriques PSG är på väg att bli någonting som knappt går att tävla mot. De har vissa fördelar. Som en liga där de kan vila sina spelare i form och komma till vårsäsongerna som ett monster få kan stå emot. De gör trots det långt ifrån sin bästa match här, men är sett över de två senaste säsongerna ett kollektiv där alla spelar sin roll, där alla har sina tydliga styrkor, som världens bästa tränare har format och knådat till perfektion. De kommer till sina matcher med ett övertag redan från start, med ammunition att sänka vem som helst, en approach som skvallrar om att de är beredda att stupa för varandra, med alla vapen som finns i sin arsenal. De desarmerades i dag, men vann ändå. Och sedan de (mycket framgångsrikt) sporttvättande ägarna la om strategin, från flashy-bling-bling till sportslig smartness är det svårt att se att de inte bara fortsätter bli bättre härifrån. Att vinna Champions League en gång är en sak, att försvara titeln är någonting helt annat. Få gör det, det ska inte vara möjligt. Men de gjorde det.