Malin Fransson: Vart är Tre Kronor på väg – och hur ska de öka intresset?

En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-05-31 13:09 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/malin-fransson-vart-ar-tre-kronor-pa-vag-och-hur-ska-de-oka-intresset/ ZÜRICH. Sam Hallam har gjort sitt. Nu återvänder Rikard Grönborg som på nytt blir förbundskapten. Riktigt vad den förändringen kommer att innebära i praktiken återstår att se. Klart är i alla fall att något rejält måste göras om Sverige kontinuerligt ska vara med och slåss om medaljer i framtiden – och locka intresse. Något gick fel. Testa gärna igen. Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner. Sent på torsdagskvällen tog en era slut i Swiss Life arena i Zürich. Den svenska kvartsfinalförlusten mot hemmanationen Schweiz innebär att Sam Hallams tid som Tre Kronors förbundskapten är över. Hallam tog över efter Johan Garpenlöv, som hade en tuff tid som ansvarig som präglades av coronapandemin. Under Garpenlövs tid som förbundskapten blev det inga medaljer, och det riktiga bottennappet kom i VM 2021 när Sverige för första gången inte tog sig till kvartsfinal. Längtan efter något nytt var stor och Sam Hallam välkomnades med öppna armar. När han i sitt första VM åkte ut i kvartsfinalen mot Lettland var det väldigt lite kritik – för att inte säga knappt någon. Det är egentligen först det sista året som Hallam har blivit ifrågasatt. Något som han har haft svårigheter att hantera. Det har varit taggarna utåt under intervjuer – även vid frågor som inte ens gränsat vid kritiska. Den här något kaxiga attityden kan fungera om man levererar resultat. Den är inte lika förlåtande när man inte gör det. Som minne från sin tid som förbundskapten får Sam Hallam med sig två VM-brons. Och med tanke på att Sverige före Hallams första brons 2024 inte hade tagit någon VM-medalj över huvud taget på sex år, så går det att tycka att det borde vara ett åtminstone godkänt facit. Men med tanke på hur Sverige föll igenom i semifinalerna båda bronsåren – mot Tjeckien 2024 och USA 2025 – kommer det nog ta sin tid innan de där bronsen glänser på riktigt. Nu försvinner Sam Hallam till Schweiz för att träna Genève-Servette, och från Finland hämtar förbundet hem den tidigare guldmakaren Rikard Grönborg. De tre senaste åren har Grönborg tränat Tappara i finska ligan, som han har blivit finska mästare tillsammans med vid två tillfällen. Min första tanke när han presenterades innehöll en liten dos av skepticism. Grönborg har visserligen visat att han har de kvalitéer som krävs för att leda ett svenskt landslag, och hans dubbla guld understryker att han kan bygga en stark grupp på kort tid – och skapa hållbara långvariga relationer med spelarna i NHL. Men att blicka bakåt mot svunna tider är däremot något som – trots att jag är i den åldern när jag regelbundet säger ”allt var bättre förr” – får mina varningsklockor att ringa. För allt var inte bättre förr, däremot var det annorlunda. Det gäller även svenska hockeyspelare. För dagens tonåriga spelare är inte spel i Tre Kronor den största barndomsdrömmen. De drömmer om att först spela JVM och sedan så snabbt som möjligt ta sig till NHL. Det går att gnälla/ifrågasätta/klaga över den prioriteringen men det hjälper inte mycket. Istället måste man förhålla sig till det. Vilka delar är viktiga för att den här landslagsgenerationen ska prioritera Tre Kronor – och då tänker jag på allt från kommunikationen med tränare/ledare till praktiska frågor om hur man löser det på ett bra sätt för familjerna. Sådana frågor måste regelbundet ställas eftersom saker som sagt förändras när nya generationer växer upp. Så i en tid när förändrings vindar behöver blåsa funderade jag över om det var rätt att försöka kopiera ett tidigare guldrecept. Snart stod det dock klart att den rollen som Grönborg återvänder till kan komma att vara förändrad. I en intervju med Sportbladet tidigare under VM sa han: ”Vi har haft samma arbetsbeskrivning på förbundskaptenen i över 50 år, kanske 70 år. Så det är väl närmast den diskussionen vi ska ta upp, om det är dags att fräscha upp lite.” Riktigt vad det landar i har ännu inte presenterats – jag utgår från att det kommer senast i slutet av juni, allt annat vore för sent. Men det finns något hoppfullt över att både Grönborg och hans nygamla arbetsgivare Svenska ishockeyförbundet har bestämt sig för att se framåt med nya ögon. Det minskade definitivt min skepticism. Samtidigt ska det understrykas att alla förändringar inte är av godo, och vissa förändringar blir mest kosmetiska. Den fällan får ingen av de inblandade falla i. För frågan ”vart är svensk landslagshockey på väg” måste tas på största allvar, och det är bråttom. I alla fall om Tre Kronor på nytt ska väcka intresse hos den breda massan.